Manuel överlevde hjärtstopp. Det här är hans historia.
kortege med dödligt förhinder
12.09
Strax efter högersvängen under viadukten vid Gustavsbergsfabriken i Vårgårda satt jag inte längre kvar på motorcykeln. Likt ett löv singlade jag av sitsen och landade på asfalten framför fötterna på en flaggvakt från Vårgårda motoramatörer. Motorcykel och sidovagn fortsatte några meter till, men stannade när min sambo nådde handbromsen. Klockan är 12.09 och jag har fått ett plötsligt hjärtstopp. Mitt hjärta har slutat att slå. Två minuter tidigare hade vi startat som ett av de första ekipagen i Vulcan Riders Sweden kortege från Tånga Hed.
En vanlig morgon
Efter en god natts sömn i ett av vandrarhemshusen på Tånga Hed stiger vi upp, jag och min sambo Ann. Det är lördagsmorgon och vår hund Tilda vill rastas som vanligt. Efter morgonbestyren är det dags för frukost och det är mycket rörelse i kantinen.
Vi tycker att det är lite lustigt med alla pillerburkar som åker upp och ner i fickorna hos bordsgrannarna och konstaterar att vi kanske inte längre är några ungdomar. Men än så länge knaprar vi inga tabletter i alla fall!
Eftersom vi har lite ledig tid mellan frukost och starten av kortegen bestämmer vi oss för att ta en massage. Vi bokar en timme var och jag hinner bläddra i några foldrar om hjärtstopp innan det är min tur. När vi lämnar massagen har vädret slagit om, så vi klär på oss regnkläder innan det är dags för kortegen att rulla iväg.
Precis innan avfärd känner jag ett litet tryck över bröstet och lätt illamående. Jag avfärdar det hela med att jag förmodligen druckit för lite vatten efter massagen och att det är varmt med alla kläder på. Jag öppnar upp jackan för att få lite luft och vi sätter oss på hojen. Nu börjar kortegen att rulla och vi fotograferas på vägen ut från Tånga Hed. Klockan är 12.07.
Lediga hjältar
Två lediga frivilligbrandmän hade sett oss från trottoaren utanför brandstationen. Jag hade legat på marken i mindre än en minut när en av dem letade efter min puls medan den andra hämtade hjärtstartaren från brandstationen som de sedan gav mig flera elchocker med.
Efter svårigheter att få av mig hjälmen påbörjade de hjärt- lungräddningen tillsammans med en medlem i min MC-förening, som tidigare arbetat med att ge anvisningar över telefon till livräddare. Föreningsvännen hade stannat och påbörjat inblåsningar medan brandmännen gjorde hjärtkompressionerna.
Ambulansen anländer 10 minuter efter den påbörjade återupplivningen, men trots en spruta adrenalin tar det ca 45 minuter innan jag är så pass stabil att kunna flyttas till en väntande helikopter för transport till Thorax-intensiven på Sahlgrenska sjukhuset.
Där konstaterar sjukhuspersonalen att jag drabbats av plötsligt hjärtstopp. Hjärtinfarkten har föranletts av ett förmaksflimmer och sjukhuspersonalen genomför därför en ballongsprängning för att vidga kranskärlen i hjärtat, så att blodet kan passera som det ska. Efter ingreppet flyttas jag till Thorax kliniken på Sahlgrenska där jag ligger kvar ett dygn, innan ännu en flytt sker, nu till intesivvårdsavdelningen på Östra sjukhuset. Lördag har nu blivit söndag.
Hur mår hunden?
Ann, som var med mig hela tiden, har sagt att jag var väldigt orolig i mitt töcken och att jag hela tiden verkade vilja vakna upp från min nedsövda situation. Min oro berodde till stora delar på Tilda, vår hund. Men när jag fick höra att hon mådde bra lugnade jag ner mig i sjukhussängen.
På bättringsväg
Jag minns det inte, men på måndagen väcks jag av en sjuksköterska som undrar om jag vill ha något att dricka. Som ett gott tecken på återställning frågar jag i sann Vulcan Riders Sweden-anda, om det går att få lite Captain Morgan. Kanske gjorde jag, omedvetet, sjuksköterskans dag lite roligare.
På onsdagen vaknar jag själv och undrar var jag är. Det är nu jag får veta vad som hänt. Jag känner inga känslor den dagen, jag förstår inte riktigt vad som har drabbat mig och tycker att livet bara ska fortsätta som vanligt. Jag frågar till och med doktorn om det är okej att ta ett par snapsar på kräftskivan jag snart ska på. Ann och doktorn bara tittar på mig.
Så ringer jag en vän och pratar lite, och det är då jag känner det en värme stiga upp inom mig. Jag kan inte riktigt förklara vad som händer, men något bubblar upp i hela kroppen och jag förstår vad som skett. Ingenting är nu viktigare än att bli frisk. Klarar jag av något mer än det är det bara en bonus. Allt annat får vänta.
Riskgrupp? Jag?
Det pratas om att det finns riskgrupper för plötsligt hjärtstopp. Då nämns bland annat om personer med kraftig övervikt, högt blodtryck och allmänt osunt leverne. Det är klart, ett par kilo extra finns väl där, men jag är långt ifrån riktigt överviktig. Blodtrycket då? Jo blodtryck har jag, men snarare för lågt än för högt. Så jag förstår inte riktigt hur jag kunde råka ut för detta. Doktorn berättade att det finns många andra med samma förutsättningar som jag, som råkar ut för det jag gjorde. Men de kan inte förklara varför, det bara sker. Då är det viktigt att det finns personer runt en som kan HLR och vet hur en hjärtstartare fungerar.
Personalen på Östra sjukhuset var i alla fall imponerade över min snabba återhämtning, men jag var å andra sidan en av deras yngre patienter. 53 år, bra grundkondition, inte överviktig och lågt blodtryck. Det är faktorer som hjälpt mig tillbaka.
Tre faktorer för överlevnad
Förutom att vi körde långt fram i kortegen och intresset för att se oss fanns kvar, finns det en helt avgörande orsak till min överlevnad: HLR- utbildade människor var snabbt framme hos mig och påbörjade hjärt- lungräddning med en hjärtstartare. Utan de snabba ingripande från Vårgårda brandkår hade jag inte kunnat skriva det här. Jag hade varit död.
En överlevare
Jag är en av väldigt få människor som överlever akut hjärtstopp utanför sjukhus. Endast 5% klarar sig, och jag är en av dessa överlevare. Under tiden på sjukhuset växte min idé fram för vad jag ville göra, nu efter att jag drabbats av hjärtstoppet. Jag skulle lära mig hjärt- lungräddning och utrusta min egen motorcykel med akutväska och hjärtstartare, nu när jag på nära håll sett vilken skillnad som kunskap och rätt verktyg kan göra för ens egen överlevnad. Jag vill att fler personer ska få större chans att överleva.
Förutom att du som läser det här kan utbilda dig själv, är forskningen viktig. Ge gärna ett bidrag till forskningen på Hjärt- Lungfonden.
